Om fyra månader vill jag kunna skämmas för detta blogginlägg

I slutet av augusti var det sommarfest på den PR-byrå i Köpenhamn som jag normalt spenderar mina dagar på, och temat var svensk kräftskiva. Efter att bara en bråkdel av kräftorna hade konsumerats (danskarna på jobbet är tydligen inga fans) och diverse tal och snapsvisor hade avverkats, var det dags att tacka för den här gången. Jag fick en bukett blommor och lyckönskningar från mina chefer och ställde mig därefter upp och berättade bland annat hur mycket jag såg fram emot att påbörja denna kurs: ”Inte på grund av att digitala medier är snabba, utan för deras demokratiska potential”. Tji fick jag.

”Man måste genom skam, man måste genom drömmar. Man måste dö några gånger, innan man kan leva”

Jag är inget Håkan Hellström-fan, har aldrig riktigt förstått hypen. Men under arbetet med essäuppgiften till denna kurs satt jag på ett favoritkafé i staden och kämpade febrilt med att fånga och få strukturerat alla flyktiga funderingar, när denna låt spelades. Orden fastnade.

Det slår mig hur okritiskt och onyanserat jag har förhållit mig till digitala medier. Jag har för mig själv ifrågasatt om det skenbara tempot på dessa medier egentligen är bra (det syns ju till exempel inte hur mycket tid och planering som ligger bakom en bra strategi). Men begrepp som filterbubblor och algoritmer som sållar bort oliktänkande information har inneburit helt nya perspektiv på dessa medier ”som är till för alla och som gynnar alla”.

Att vi tar yttrandefriheten för givet i Sverige och tror att den är oberoende av fysisk lokalitet när vi postar något på nätet, en illusion som fallet med de brittiska turisterna som blev fällda för kritiska inlägg utomlands slagit hål på. Det är minst sagt en ögonöppnare för att vi som privatpersoner på detta sätt träder ut i offentligheten, och att det kan få allvarliga konsekvenser. Och sist men inte minst: även om dessa plattformar tillåter ett offentligt samtal i teorin, så behöver det inte betyda att det är så i praktiken, vilket denna studie visar. Mänsklig gruppmentalitet försvinner såklart inte bara för att interaktionen sker på nätet.

Men samtidigt som rödfärgen har stigit så har jag fokuserat på att utveckling så klart är något bra. Nyligen föll jag över denna trösterika artikel, som argumenterar för att ha ett ”growth mindset” istället för ett fixerat sådant.

Så nu hoppas jag att fler åsikter och reflektioner kring digitala medier ska komma på skam under resten av terminen. Kill your darlings får gälla inte bara för textstycken utan också för inställningen till dessa medier. I bakhuvudet tänker jag ha Lisa Irenius krönika ”Sju anledningar till att förhålla sig kritiskt till sociala medier” – men såklart också förhålla mig kritisk till den.

Annonser

Kom igen, gilla det jag skriver!

giphy-2

Det ligger ett antal utkast till Facebook-inlägg i min smartphone. Privata reflektioner som aldrig har sett offentlighetens ljus, och som handlar om allt från samhälle och politik till händelser i den egna vardagen, som har satt sina spår.

Hur kommer det sig att inget av dessa lämnade det digitala skissblocket?

Många gånger har tankarna gått i följande banor: tänk om folk missförstår eller skjuter ner mina argument? Ser det ut som att jag vill framställa mig själv som smart och insiktsfull? Eller som att jag är ute efter sympatier? Är detta verkligen något för sociala medier: är det någon utöver familj och nära vänner som kommer att bry sig? I ett samtal ansikte mot ansikte finns möjligheten att läsa av den andre, och att diskutera, förklara och respondera. På nätet är det en mer eller mindre ansiktslös massa som läser ens text, och man har ingen aning om hur de kommer att ta emot den. Om de överhuvudtaget läser den.

Med andra ord riskerar vi mer när vi tar oss an den offentliga skribentrollen. Att skriva, kommentera och dela på sociala medier är, får man utgå ifrån, att vilja ha någon form av positiv respons, oavsett om avsändaren är ute efter att framställa sig själv på ett visst sätt, skapa debatt eller vad det nu månde vara. Vad händer om detta gensvar uteblir? Om inlägget liksom blir hängande i cyberspace – utan virtuella high fives i form av likes, kommentarer och delningar (förutom från ovanstående familj och nära vänner)?

Att välja en iakttagande roll på sociala medier skapar därför en slags trygghet. Man behöver inte delta, inte stå till svars. Om du känner likadant, så påverkar det i allra högsta grad vad du skriver, kommenterar och delar de enstaka gånger det sker. Det är ”safe” att vilja rädda elefanterna, och därför delar man glatt WWF-kampanjer, men att ta ställning i frågan om huruvida det var rätt eller fel att publicera bilden på den drunknade syriske pojken Alan Kurdi hösten 2015, blir för komplicerat.

Paradoxalt nog blir det mer meningsfullt och engagerande när vi släpper lite på kontrollen: vågar ta en ståndpunkt även om den inte är 100% skottsäker, eller delar med oss även av våra dåliga dagar. Det mesta anses mer sympatiskt när det inte är helt perfekt. Så hur ska vi göra för att våga låta det privata och offentliga mötas och skapa mer transparent och äkta utbyte online? Hur vårdar vi den kollektiva självkänslan på sociala medier?

Det finns såklart inga enkla svar, men det är en bra början att nån gång emellanåt bara lägga ut texten som den är, trots allt.

 

Varför blogga om det skrämmer livet ur en?

Inlägg 1

Citatet ovan illustrerar min spontana reaktion i det allra första mötet med sociala medier. Jo, i princip så här kände jag 2007, när en efter en i umgängeskretsen började använda Facebook och dela med sig om allt mellan himmel och jord. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför de ville blotta sig på det viset! Numera finns det ett FB-konto i mitt namn, men föga förvånande är jag den typen som till 99% iakttar och endast i sällsynta fall delar med sig av personliga tankar och åsikter online. Från och med nu är det slut med det. Det är dags att visa lite hud.

Jag har precis börjat på kursen ”Att skriva och publicera i digitala medier” på Malmö Högskola, och startat denna blogg, kanske som en form av terapi. Syftet är att ta de första trevande stegen genom det digitala landskapet: att börja reflektera, skriva och undersöka potentialen som dessa medier har för att bygga starka varumärken. I bagaget finns nämligen 8 års erfarenhet som PR-konsult inom olika livsstilsbranscher. Och alltför ofta ser jag ett nyhetsflöde fullt av företag, organisationer och individer som ägnar sig åt en huvudlös och irritationsskapande jakt efter uppmärksamhet, likes och delningar. Som prioriterar kvantitet framför kvalitet. Frekvens framför innehåll. Clickbaits framför integritet.

Vad finns det för möjligheter bortom bruset?

Men som introvert skribent är det här med att blogga inte helt oproblematiskt, även om nätet också kan vara en utmärkt plattform för oss att nå ut, utan att behöva stå på barrikaderna och sälja ett budskap IRL (läs: nätverka). Det är vi liksom inte 100% bekväma med. Personligen har jag känt mig som en blöt fläck efter mången mässa och mingelevent. Se där! En åtminstone halvnaken sanning, redan i första inlägget.

Oavsett ser jag fram emot att påbörja resan mot en förståelse för vad som krävs för att uppnå en meningsfull digital kommunikation, som både når ut till målgruppen och skapar värde för den, samt vad min egen roll som skribent ska vara i det hela. Om vi kommer att nå en slutdestination, eller om vi går vilse på vägen, låter jag däremot vara osagt.

Som färdkost kan jag rekommendera den svenska inredningsbloggen Trendenser, som är ett bra exempel på just välarbetat innehåll med tydlig linje. Det är också den blogg jag följer mest i mitt jobb.