Kom igen, gilla det jag skriver!

giphy-2

Det ligger ett antal utkast till Facebook-inlägg i min smartphone. Privata reflektioner som aldrig har sett offentlighetens ljus, och som handlar om allt från samhälle och politik till händelser i den egna vardagen, som har satt sina spår.

Hur kommer det sig att inget av dessa lämnade det digitala skissblocket?

Många gånger har tankarna gått i följande banor: tänk om folk missförstår eller skjuter ner mina argument? Ser det ut som att jag vill framställa mig själv som smart och insiktsfull? Eller som att jag är ute efter sympatier? Är detta verkligen något för sociala medier: är det någon utöver familj och nära vänner som kommer att bry sig? I ett samtal ansikte mot ansikte finns möjligheten att läsa av den andre, och att diskutera, förklara och respondera. På nätet är det en mer eller mindre ansiktslös massa som läser ens text, och man har ingen aning om hur de kommer att ta emot den. Om de överhuvudtaget läser den.

Med andra ord riskerar vi mer när vi tar oss an den offentliga skribentrollen. Att skriva, kommentera och dela på sociala medier är, får man utgå ifrån, att vilja ha någon form av positiv respons, oavsett om avsändaren är ute efter att framställa sig själv på ett visst sätt, skapa debatt eller vad det nu månde vara. Vad händer om detta gensvar uteblir? Om inlägget liksom blir hängande i cyberspace – utan virtuella high fives i form av likes, kommentarer och delningar (förutom från ovanstående familj och nära vänner)?

Att välja en iakttagande roll på sociala medier skapar därför en slags trygghet. Man behöver inte delta, inte stå till svars. Om du känner likadant, så påverkar det i allra högsta grad vad du skriver, kommenterar och delar de enstaka gånger det sker. Det är ”safe” att vilja rädda elefanterna, och därför delar man glatt WWF-kampanjer, men att ta ställning i frågan om huruvida det var rätt eller fel att publicera bilden på den drunknade syriske pojken Alan Kurdi hösten 2015, blir för komplicerat.

Paradoxalt nog blir det mer meningsfullt och engagerande när vi släpper lite på kontrollen: vågar ta en ståndpunkt även om den inte är 100% skottsäker, eller delar med oss även av våra dåliga dagar. Det mesta anses mer sympatiskt när det inte är helt perfekt. Så hur ska vi göra för att våga låta det privata och offentliga mötas och skapa mer transparent och äkta utbyte online? Hur vårdar vi den kollektiva självkänslan på sociala medier?

Det finns såklart inga enkla svar, men det är en bra början att nån gång emellanåt bara lägga ut texten som den är, trots allt.

 

Annonser

2 thoughts on “Kom igen, gilla det jag skriver!”

  1. Jag tycker det är intressant det du tar upp här; rädslan för att bli dömd och kritiserad, eller rent av ignorerad, istället för att bli gillad och uppskattad. Man vill ju få respons, men tänk om man kommer bort sig i en diskussion eftersom man glömt någon viktig detalj eller inser att man kanske inte har tillräcklig kunskap om det man tar upp? Ja, jag håller med om att man riskerar mer i och med offentligt men personligt skrivande och jag tänker även på att det man skrivit sparas på någon server för alltid förmodligen, och det där du skriver om att läsa ansiktsuttryck – den möjligheten finns inte.
    Men som i många andra situationer så bör man nog bli bättre på att inte bry sig så mycket om vad andra tycker, och att bjuda på sig själv vilket du gör i första meningen som för övrigt är en väl vald första mening eftersom den lockar till att läsa vidare.
    Jag gillar formateringen av din text, luftigt och med fetstil i början av styckena. Språket bjuder på varierande ord och en del frågor vilket bidrar till intressant läsning.

    Gilla

  2. Tack för att jag får en inblick i dina reflektioner och tankar. Jag kan starkt relatera till rädslan att trycka på ”enter” och därmed bli ett föremål för andra att betrakta på andra sidan skärmen. Om det beror på rädslan av avsaknad av kommande likes eller kommentarer är nog inte fallet för min del. Däremot är det nog som du nämner i din text ”tänk om folk missförstår… ” och ”I ett samtal ansikte mot ansikte finns möjligheten att läsa av den andre…”, att ens statusuppdatering, eller kommentar på facebook blir med automatik representativt för en själv. Är det värt att yttra sig på sociala medier när det finns en stor risk att man kan hamna i ett missförstånd? Att man undviker ta en viss ståndpunkt på sociala medier tror jag beror på att man inte vill blotta sig själv inför andra, istället för att det beror på en eventuell rädsla av vilka konsekvenser ens post kan ge. Att säga vad jag tycker i det verkliga livet är för mig en självklarhet, men på dataskärmen väljer jag i 9/10 fall bort den möjligheten. Varför ska någon annan få döma mig efter ett x antal rader text. Kanske beror det på att jag inte ser mitt virtuella jag som mitt riktiga jag? Och kanske ger vi inte ett äkta utbyte då vi inte själva efterfrågar det. Det utbytet har vi redan så gott om i den verkliga vardagen. Kanske är det därför vi agerar som vi gör?

    Trevlig läsning och älskar att du använder gifs som också kopplas till din text!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s