Vad är sant och falskt i sociala medier?

År 2016 är det upp till var och en att bestämma. Det är nämligen så att post-truth precis blivit korat till årets ord av Oxford Dictionaries.

woty_20graph_20blue

Definitionen av termen lyder som följer: “relating to or denoting circumstances in which objective facts are less influential in shaping public opinion than appeals to emotion and personal belief”. Det är en term som varit aktuell det senaste decenniet, däremot har det ökat drastiskt i samband med årets stora politiska händelser: Brexit och presidentvalet i USA, som kan ses i diagrammet ovan.

Fiktion i sociala och digitala medier är såklart inget nytt, inte heller att det kan vara svårt att skilja mellan fiktion och vad som nu ska definieras som motsatsen. Fakta? Objektiv sanning? Något som finns, eller har hänt, på riktigt?

Det nya är att det spelar mindre roll, så länge något känns sant. Vilket kan ses som kulmen på en utveckling där de sociala och digitala medierna har gett ”alla” möjlighet att skapa, bekräfta och cementera sin egen världsbild. Dessa mediers roll i det nya förhållningssättet till sanning diskuteras också i The Economist artikel Yes, I’d lie to you, som publicerades före det amerikanska presidentvalet.

Objektiva fakta har blivit oviktiga och irrelevanta, menar Oxford Dictionaries i samband med utnämningen av post-truth: Själva prefixet “post” betyder ju också ”efter”, så då är nästa naturliga fråga: Vad kommer efter sanningen?

En tröst i sammanhanget är att de generationer som mer eller mindre har vuxit upp med sociala medier (Generation Y och Z), sägs vara mer källkritiska än de tidigare generationerna, när det kommer till just dessa medier. Är det månne därför de yngre generationerna i högre grad röstade mot Brexit? Och om man utgår från att Hillary Clinton stod för fakta, och Donald Trump för fiktion, så ser det ljust ut även här: Om endast Generation Y hade röstat, hade Clinton nämligen fått hela 473 elektorsröster, och Trump ynka 32 stycken, enligt Bloomberg.

Låt oss därmed hoppas att vi med tiden får se en motreaktion i form av högre skattning av fakta, oavsett om det passar in i vår världsbild eller ej.

Annonser

Kan vi släppa kontrollen över storytelling i sociala medier?

True transmedia storytelling is apt to emerge through structures which encourage co-creation and collaboration, but (…) the more a media producer moves in this direction, the greater the challenges of coordination and consistency become.

http://henryjenkins.org/2011/08/defining_transmedia_further_re.html

Själva tanken svindlar för ett kontrollfreak, som har vigt sitt arbetsliv åt koordinerad och konsistent varumärkeskommunikation, och därför är van vid att väga varje tanke och ord på guldvåg. Allt detta ska plötsligt delvis lämnas över till andra, i och med de sociala medierna – där historier utvecklas över olika plattformar och får nya perspektiv och infallsvinklar via olika ”prosumenter”. Själva kulturen på dessa medier kräver alltså ett visst mått av is i magen för den som har ansvaret för ett varumärke.

Och steget från interaktivitet till delaktighet känns såklart ännu större – det är en väsentlig skillnad mellan att ge läsaren/följaren möjlighet att lajka, dela och kommentera, och att låta dem vara med och utforma berättelsen i grunden. Samtidigt är det väsentligt för att skapa upplevelse och engagemang, framförallt hos den yngre generationen, som i princip är födda med pekfingret på en skärm.

Det gör att man framöver måste ställa sig frågan: När storytelling inte längre kan följa ett fastställt mönster, vad händer med den klassiska berättarstrukturen? Får vi en ny typ av berättande, en som inte går att definiera eller utgå från i förhand, utan endast analysera och reflektera över i efterhand?

Det skulle i så fall betyda att de sociala medierna har styrt berättarkulturen mot att i allra högsta grad vara en gemensam sådan, där ”många kockar” gör att historien och dramaturgin kan ta en vändning som upphovsmannen inte hade avsett. Men det blir inte nödvändigtvis sämre soppa för det: Om man tar ett steg tillbaka är detta egentligen inte något nytt. Precis som med gamla tiders sagoberättande och återberättande kring lägereldar, har vi storyn med oss hela tiden och den är vår att återberätta och utveckla på det vis vi föredrar. Så egentligen är principen den samma: Du har inte kontroll och har aldrig haft. Kanske framgången för transmedial storytelling på de sociala medierna bara är en skarp påminnelse om detta.

Du är för långsam, människa!

 

essabild

Får kommunikation inte längre ta tid?

Tweeten ovan är från Hillary Clintons kampanj för att bli vald till Demokraternas kandidat i årets amerikanska presidentval, och tycks säga: Berätta gärna men låt det gå snabbt! Just det höga tempot på nätet, som till synes genomsyrar allt från format och publicering till konsumtion, är ett karaktärsdrag som ofta stöter på kritik i olika sammanhang. Det gäller allt från hotet mot det tryckta ordet till hur det urvattnar demokratin.

Den kände kommunikationsprofessorn Marshall McLuhan (1911-1980) menade att ”mediet är budskapet”, och att vi därför borde studera dess format och karaktärsdrag istället för innehållet. Budskapet är enligt McLuhan “den förändring i omfattning, tempo eller mönster som mediet eller teknologin innebär för mänskliga angelägenheter”. Vad är det då de digitala medierna signalerar vad gäller tempo? Och vad får det för konsekvenser för vårt sätt att kommunicera?

Haren och sköldpaddan

Vi måste naturligtvis börja med att sätta dessa medier i en kontext, i detta fall vår västerländska kulturs syn på tid och hur den ska förvaltas, vilken kan illustreras med ett antal bevingade talesätt: ”tiden är knapp”, ”tid är pengar”, ”ju förr, desto bättre”. Den brittiske journalisten Carl Honoré menar i sin bok In Praise of Slow-ness: Challenging the Cult of Speed (2005) att vi är besatta av att hålla ett högt tempo, och att trycka in mer och mer på mindre tid, men att denna så kallade höghastighetskultur påverkar vår hälsa, produktivitet och livskvalitet negativt. Vi borde därför istället kultivera vår ”inre sköldpadda”.

Psykologen Jonas Mosskin går i en DN-krönika (14/9 2016) så långt som att påstå att den super-effektiva människan till slut blir tom på tankar och känslor. Krönikan handlar om den ensidiga synen på produktivitet i självhjälpslitteraturen, men hans tanke är gångbar även här: snabbt är inte alltid lika med bra. Ändå tycks dessa mediers budskap vara just att snabb kommunikation är att föredra.

LMAO

Tidsbesparing är nämligen ett återkommande tema i digitala format och funktioner. Begränsningar i form av 140 tecken och snabbmeddelanden i all ära, men en bild säger som bekant mer än tusen ord. Det framgick med all önskvärd tydlighet förra året, när Oxford Dictionaries utsåg emojin ”Face with Tears of Joy” som årets ord.

I sitt magasin Scenario (nr 3/2016) pekar Copenhagen Institute for Future Studies på att emojis just nu upplever en global boom, och citerar språkforskaren Vyv Evans, som menar att det beror på att de bidrar med en ”emotionell gestalt”, som låter oss uttrycka komplexa känslor mycket snabbare och mera effektivt än ord. När det gäller reaktioner på sociala medier, så finns det mycket riktigt också ett antal symboler till hjälp, så att vi med ett enkelt knapptryck snabbt kan visa vad vi tycker och tänker. Det skapar i sin tur omedelbar tillfredställelse för avsändaren, som i realtid kan hålla koll på lajks, delningar och reaktioner.

Detta låter kanske som ett bakslag för vår förmåga att uttrycka oss i skrift, men är naturligtvis inte bara av ondo, då bilder kan hjälpa till där skriv- och talspråket går bet, till exempel över nationsgränser. Dessutom påpekar man att symboler och ikoner alltid har varit viktiga kommunikationsverktyg, framförallt innan allmän skolplikt infördes.

Emojins popularitet ska snarare ses som ett exempel som illustrerar en problematik som har en långt mer dramatisk effekt, nämligen att de effektiva formaten och funktionerna påstås leda till mindre tålamod i verkliga livet.

Tålamodet tryter

Den amerikanska psykologen Sherry Turkle har studerat den digitala teknologins effekter i mer än trettio år, och berättar i sin artikel Stop Googling. Let’s talk (NY Times, 26/9 2015) om en ung kvinna som knappt står ut med att ha en konversation ansikte mot ansikte. Det påstås att det tar sju minuter att se vart en dialog leder, och kvinnan erkänner att hon inte har det tålamod som krävs för att genomleva dessa minuter – istället vill hon fly det utdragna skeendet och eventuell obekväm tystnad genom att plocka upp sin telefon.

I detta är hon en typisk representant för ”app-generationen”, menar Turkle, och hur den relaterar till världen utanför appar som Facebook, Instagram och Twitter – förväntningen är att den ska fungera precis likadant: snabbt och effektivt, och att specifika handlingar ska leda till förutsägbara resultat.

Vi presenteras även för en familj som väljer att diskutera över Gchat, för att undgå att lägga tid på det osäkra och okontrollerade, nyanserna, som kan uppstå i en fysisk konversation, och på så vis uppnå en mer ”produktiv” kommunikation. Det hela ska självklart ses i ljuset av en amerikansk kultur där det extroverta idealet härskar – det är bra att vara social och att prata, medan den introverta personligheten, som kanske föredrar att formulerar sig i lugn och ro i text, inte är lika högt rankad. Men Turkles gedigna erfarenhet och forskningsunderlag är svår att bortse ifrån, vad gäller effekterna på mänsklig interaktion och kommunikation.

Harar är vi allihopa?

Vad spelar då detta för roll? Är det inte bara så att historien upprepar sig, eftersom introduktionen av både TV och radio en gång i tiden kritiserades för att effektivisera kommunikationen och stjäla tiden man borde lägga på nyanseringen och reflektionen i en bok?

Det är inte riktigt så enkelt.

Fördjupad läsning i sig är inget finkulturellt självändamål, utan ett verktyg bland många andra i lådan med reflektiva aktiviteter som vi oftast gör i ensamhet, som till exempel meditation och måleri. Hotet gäller således inte det skrivna ordet som garant för god kommunikation, vare sig på nätet eller på papper, utan den tid vi tar oss att vara ensamma med våra tankar, reflektera och lära känna oss själva. Ensamtid har blivit ett problem som kan lösas med teknologi.

Nir Eyal, före detta speldesigner och numera professor i tillämpad konsumentpsykologi, menar nämligen i sin bok Hooked: How to Build Habit-Forming Products (2014) att appar som Facebook och Instagram är beroendeframkallande, eftersom de både triggar ett behov och erbjuder en omedelbar, men tillfällig, lösning – i form av en genväg förbi jobbiga känslor som tristess, rastlöshet och frustration. En snabb ”fix”, om man så vill. Facebooks huvudsakliga trigger är FOMO (Fear Of Missing Out), vilket innebär att ständigt vara nervös för att gå miste om något i det oändliga flödet när man inte är uppkopplad, vilket såklart leder till att man kopplar upp sig så ofta det bara går. Just detta är en väsentlig skillnad mellan de nya och gamla medierna.

Och om man får tro Sherry Turkle, så stjäl denna ständiga uppkoppling så pass mycket tid och uppmärksamhet från den enskilda reflektionen, att det påverkar vår förmåga att relatera till oss själva, och därmed förmågan att kommunicera med andra människor. Om man inte känner medkänsla med sig själv, så kan man heller inte bygga meningsfulla relationer till andra. I grund och botten handlar det om att klara av att skapa goda relationer, vilket får anses vara målet för all kommunikation.

Hitta din inre sköldpadda!

Varje ny teknologi tvingar oss att ifrågasätta mänskliga värderingar. Och motreaktioner har såklart inte låtit vänta på sig. Begrepp som JOMO (Joy Of Missing Out), slow media samt nya ”långsamma” meddelande-appen JACK är exempel på motgifter att ta till och inspireras av. Och visst låter det vettigt att sakta ner lite på den digitala fronten, att undvika att ta genvägar och leta snabba lösningar. Till vardags handlar det om att ifrågasätta om snabbare alltid är bättre eller om långsamhet ibland är att föredra. Samt att faktiskt koppla ner och ta sig tid att vara ensam.

Enligt Marshall McLuhan ser man effekterna av mediets påverkan först i retrospektiv. Kommer vi då att se tillbaka på början av 2000-talet som en tid när internet skapade ett kommunikationstempo på steroider och därmed utarmade det egna känslolivet och sociala relationer? Förhoppningsvis inte, utan snarare det omvända: att nätet pushade oss till gränsen så till den milda grad att vi lärde oss att återta kontrollen och kultivera tålamod, reflektion, och framförallt, god kommunikation.