Att skriva eller inte skriva – det är frågan

Om man ska sammanfatta de senaste månadernas intensiva textproducerande, teoriläsande och egna reflekterande kring att skriva och publicera i digitala medier, så är det med detta ord: Ambivalens.

Å ena sidan: Ett oräkneligt antal plattformar, tillgängliga för ”alla och envar” att göra sin röst hörd, en möjlighet att skriva om (nästan) vad man vill, när man vill och hur man vill.

Å andra sidan: En bottenlös ocean av texter/budskap/åsikter, en aldrig sinande ström av information, en stressfaktor i ett redan hektiskt liv.

Framförallt har en viss vanmakt kring det senare vuxit sig större och större med kursens gång. Även i mitt första blogginlägg för 4 månader sedan var ambivalensen stor, men jag avslutade ändå inlägget så här: ”Oavsett ser jag fram emot att påbörja resan mot en förståelse för vad som krävs för att uppnå en meningsfull digital kommunikation, som både når ut till målgruppen och skapar värde för den, samt vad min egen roll som skribent ska vara i det hela”. 

Att skriva och att tänka i termer av ”content” som skapar värde för målgruppen har varit roligt, givande och lärorikt, för att använda några slitna adjektiv. Så check på den. Det är att nå ut som är det svåra. Det riktigt svåra. Det till synes halvt omöjliga.

Varje medium har såklart sina möjligheter och begränsningar, men för mig återstår den nöten på att knäcka vad gäller de digitala. Kanske är jag pessimistisk, kanske realistisk. För trots att man kan läsa på och lära sig många tips och tricks, och använda sig av dem, så är bruset fortfarande kompakt. Vad är det som ska till för att nå ut?

Visst har vi övat, använt oss av diverse tricks. Skrivit kortare och mer kärnfullt. Skrivit för att bli skumläst. Fetmarkerat det viktigaste, dragit ut texten luftigare. Länkat till andra källor, slängt in en och annan GIF för att göra det hela mer attraktivt. Övervägt sammanhang, nyckelord, hashtags, sökvägar, ”user journeys”, bästa tidpunkt för publicering och målgruppernas digitala beteende.

Men än så länge är min uppfattning att de tekniska knepen bara når så långt. Det återstår en hel del jobb kring att identifiera och reflektera kring vad som ska till för att uppnå digital genomslagskraft, vilka faktorer och omständigheter som gör att innehållet faktiskt når ut och inte bara drunknar i flödet.

Det får bli nästa steg på resan mot målet ovan.

Annonser

Alla ska med! Berättelser i det digitala mediesamhället

giphy (5).gif

Bland de trender som lyfts fram inom litteraturen är det två som relaterar mer till format än genre och innehåll – och båda har de med digitala och sociala medier att göra.

Det är tidningen Skriva (nr 5/2016, sid 52-53) som med hjälp av en förlagspanel siar om framtiden i artikeln ”Vad är nästa stora trend i litteraturen?”. Det handlar om:

  • Egenutgivningen

Självpubliceringstjänster, som t.ex. Type & Tell, är här för att stanna. Aspirerande författare kan numera ge ut sina alster själva, både i tryckt form och som e-bok. I mångt och mycket är det möjligheten att marknadsföra sig själv och sina verk via sociala medier som ligger till grund för detta. Här behövs varken stora förlag eller mängder av marknadsföringskronor: Med en bra historia och en smart PR-strategi kan man nå långt.

Möjligheten ges alltså, men det är såklart lättare sagt än gjort: Bokbruset är kompakt, och de som lyckas är långt färre än de som inte gör det. Jag kan inte heller påstå att det har påverkat vad jag själv läser, kanske för att jag inte aktivt letar efter independent-titlar? Hur är det för dig?

  • Ljudböcker

Det digitala mediesamhället har även möjliggjort ett annat bokformat, nämligen det man lyssnar på. Storytels marknadsföring fokuserar på att du flyr vardagen en stund genom att kastas in i en rafflande handling: ”Gör vardagen till ett äventyr!” Både fiktiva och verkliga berättelser gör sig bra i detta format, det vittnar inte minst poddens framgång om. Är det en fråga om bekvämlighet: Är det lättare/mer praktiskt att ta till sig en berättelse på detta vis? Eller handlar det rentav om inlevelse: Blir historien bättre om någon annan berättar? Liksom när vi var små och hörde godnattsaga, eller berättade spökhistorier för varann?

I båda dessa trender finns ett mått av inkluderande. Typen av berättelser och sättet vi tar till oss dem på skiftar ständigt, och har gjort så genom historien. Med dagens teknologi finns det fler möjligheter än någonsin, det handlar om vad som passar individen vid det givna tillfället. Ljudböcker och E-böcker är dessutom billigare än fysiska böcker, vilket öppnar upp för mer läsande. Inget är bättre eller sämre än något annat, så länge intresset för berättandet upprätthålls.

I nästa steg kan man liksom Adam Dahlin, litterär chef på Forum, frågar sig i Skriva-artikeln ovan: ”Kommer detta på sikt att förändra själva berättelsen?”

Här kan man utan vidare föreställa sig ett antal scenarier:

1. När fler har möjlighet att skriva om det de brinner för, föds nya genrer och ”crossover”- teman, som skapar nytt innehåll och andra typer av berättelser. ”Rymdromantik” är ett sådant exempel, som nämns i artikeln.

2. Att utbudet också kan bli mindre diversifierat, om det är en viss genre (deckare, spänning, skräck) som lämpar sig bäst för ljudformatet och därmed ”vinner” i längden, rent kommersiellt.

3. Längden på böckerna förändras, eftersom det inte är någon ekonomi i att skriva och egenpublicera/läsa in en lunta som t.ex. ”Brott och straff”, kallad världens mest berömda roman, på 646 sidor. Det överflödiga skalas bort, så att essensen av berättelsen blir kvar.

Kan du komma på fler?

Jo, här ställs många frågor, men ges inga direkta svar, kanske för att det är något som framtiden får utvisa. Förhoppningsvis öppnar digitala trender så som egenutgivning och ljudböcker upp för mer diversifiering och variation, samt ökad tillgång till berättelser för fler. I så fall har vi mycket att vinna på om dessa trender har kommit för att stanna.