Att skriva eller inte skriva – det är frågan

Om man ska sammanfatta de senaste månadernas intensiva textproducerande, teoriläsande och egna reflekterande kring att skriva och publicera i digitala medier, så är det med detta ord: Ambivalens.

Å ena sidan: Ett oräkneligt antal plattformar, tillgängliga för ”alla och envar” att göra sin röst hörd, en möjlighet att skriva om (nästan) vad man vill, när man vill och hur man vill.

Å andra sidan: En bottenlös ocean av texter/budskap/åsikter, en aldrig sinande ström av information, en stressfaktor i ett redan hektiskt liv.

Framförallt har en viss vanmakt kring det senare vuxit sig större och större med kursens gång. Även i mitt första blogginlägg för 4 månader sedan var ambivalensen stor, men jag avslutade ändå inlägget så här: ”Oavsett ser jag fram emot att påbörja resan mot en förståelse för vad som krävs för att uppnå en meningsfull digital kommunikation, som både når ut till målgruppen och skapar värde för den, samt vad min egen roll som skribent ska vara i det hela”. 

Att skriva och att tänka i termer av ”content” som skapar värde för målgruppen har varit roligt, givande och lärorikt, för att använda några slitna adjektiv. Så check på den. Det är att nå ut som är det svåra. Det riktigt svåra. Det till synes halvt omöjliga.

Varje medium har såklart sina möjligheter och begränsningar, men för mig återstår den nöten på att knäcka vad gäller de digitala. Kanske är jag pessimistisk, kanske realistisk. För trots att man kan läsa på och lära sig många tips och tricks, och använda sig av dem, så är bruset fortfarande kompakt. Vad är det som ska till för att nå ut?

Visst har vi övat, använt oss av diverse tricks. Skrivit kortare och mer kärnfullt. Skrivit för att bli skumläst. Fetmarkerat det viktigaste, dragit ut texten luftigare. Länkat till andra källor, slängt in en och annan GIF för att göra det hela mer attraktivt. Övervägt sammanhang, nyckelord, hashtags, sökvägar, ”user journeys”, bästa tidpunkt för publicering och målgruppernas digitala beteende.

Men än så länge är min uppfattning att de tekniska knepen bara når så långt. Det återstår en hel del jobb kring att identifiera och reflektera kring vad som ska till för att uppnå digital genomslagskraft, vilka faktorer och omständigheter som gör att innehållet faktiskt når ut och inte bara drunknar i flödet.

Det får bli nästa steg på resan mot målet ovan.

Alla ska med! Berättelser i det digitala mediesamhället

giphy (5).gif

Bland de trender som lyfts fram inom litteraturen är det två som relaterar mer till format än genre och innehåll – och båda har de med digitala och sociala medier att göra.

Det är tidningen Skriva (nr 5/2016, sid 52-53) som med hjälp av en förlagspanel siar om framtiden i artikeln ”Vad är nästa stora trend i litteraturen?”. Det handlar om:

  • Egenutgivningen

Självpubliceringstjänster, som t.ex. Type & Tell, är här för att stanna. Aspirerande författare kan numera ge ut sina alster själva, både i tryckt form och som e-bok. I mångt och mycket är det möjligheten att marknadsföra sig själv och sina verk via sociala medier som ligger till grund för detta. Här behövs varken stora förlag eller mängder av marknadsföringskronor: Med en bra historia och en smart PR-strategi kan man nå långt.

Möjligheten ges alltså, men det är såklart lättare sagt än gjort: Bokbruset är kompakt, och de som lyckas är långt färre än de som inte gör det. Jag kan inte heller påstå att det har påverkat vad jag själv läser, kanske för att jag inte aktivt letar efter independent-titlar? Hur är det för dig?

  • Ljudböcker

Det digitala mediesamhället har även möjliggjort ett annat bokformat, nämligen det man lyssnar på. Storytels marknadsföring fokuserar på att du flyr vardagen en stund genom att kastas in i en rafflande handling: ”Gör vardagen till ett äventyr!” Både fiktiva och verkliga berättelser gör sig bra i detta format, det vittnar inte minst poddens framgång om. Är det en fråga om bekvämlighet: Är det lättare/mer praktiskt att ta till sig en berättelse på detta vis? Eller handlar det rentav om inlevelse: Blir historien bättre om någon annan berättar? Liksom när vi var små och hörde godnattsaga, eller berättade spökhistorier för varann?

I båda dessa trender finns ett mått av inkluderande. Typen av berättelser och sättet vi tar till oss dem på skiftar ständigt, och har gjort så genom historien. Med dagens teknologi finns det fler möjligheter än någonsin, det handlar om vad som passar individen vid det givna tillfället. Ljudböcker och E-böcker är dessutom billigare än fysiska böcker, vilket öppnar upp för mer läsande. Inget är bättre eller sämre än något annat, så länge intresset för berättandet upprätthålls.

I nästa steg kan man liksom Adam Dahlin, litterär chef på Forum, frågar sig i Skriva-artikeln ovan: ”Kommer detta på sikt att förändra själva berättelsen?”

Här kan man utan vidare föreställa sig ett antal scenarier:

1. När fler har möjlighet att skriva om det de brinner för, föds nya genrer och ”crossover”- teman, som skapar nytt innehåll och andra typer av berättelser. ”Rymdromantik” är ett sådant exempel, som nämns i artikeln.

2. Att utbudet också kan bli mindre diversifierat, om det är en viss genre (deckare, spänning, skräck) som lämpar sig bäst för ljudformatet och därmed ”vinner” i längden, rent kommersiellt.

3. Längden på böckerna förändras, eftersom det inte är någon ekonomi i att skriva och egenpublicera/läsa in en lunta som t.ex. ”Brott och straff”, kallad världens mest berömda roman, på 646 sidor. Det överflödiga skalas bort, så att essensen av berättelsen blir kvar.

Kan du komma på fler?

Jo, här ställs många frågor, men ges inga direkta svar, kanske för att det är något som framtiden får utvisa. Förhoppningsvis öppnar digitala trender så som egenutgivning och ljudböcker upp för mer diversifiering och variation, samt ökad tillgång till berättelser för fler. I så fall har vi mycket att vinna på om dessa trender har kommit för att stanna.

 

Vad är sant och falskt i sociala medier?

År 2016 är det upp till var och en att bestämma. Det är nämligen så att post-truth precis blivit korat till årets ord av Oxford Dictionaries.

woty_20graph_20blue

Definitionen av termen lyder som följer: “relating to or denoting circumstances in which objective facts are less influential in shaping public opinion than appeals to emotion and personal belief”. Det är en term som varit aktuell det senaste decenniet, däremot har det ökat drastiskt i samband med årets stora politiska händelser: Brexit och presidentvalet i USA, som kan ses i diagrammet ovan.

Fiktion i sociala och digitala medier är såklart inget nytt, inte heller att det kan vara svårt att skilja mellan fiktion och vad som nu ska definieras som motsatsen. Fakta? Objektiv sanning? Något som finns, eller har hänt, på riktigt?

Det nya är att det spelar mindre roll, så länge något känns sant. Vilket kan ses som kulmen på en utveckling där de sociala och digitala medierna har gett ”alla” möjlighet att skapa, bekräfta och cementera sin egen världsbild. Dessa mediers roll i det nya förhållningssättet till sanning diskuteras också i The Economist artikel Yes, I’d lie to you, som publicerades före det amerikanska presidentvalet.

Objektiva fakta har blivit oviktiga och irrelevanta, menar Oxford Dictionaries i samband med utnämningen av post-truth: Själva prefixet “post” betyder ju också ”efter”, så då är nästa naturliga fråga: Vad kommer efter sanningen?

En tröst i sammanhanget är att de generationer som mer eller mindre har vuxit upp med sociala medier (Generation Y och Z), sägs vara mer källkritiska än de tidigare generationerna, när det kommer till just dessa medier. Är det månne därför de yngre generationerna i högre grad röstade mot Brexit? Och om man utgår från att Hillary Clinton stod för fakta, och Donald Trump för fiktion, så ser det ljust ut även här: Om endast Generation Y hade röstat, hade Clinton nämligen fått hela 473 elektorsröster, och Trump ynka 32 stycken, enligt Bloomberg.

Låt oss därmed hoppas att vi med tiden får se en motreaktion i form av högre skattning av fakta, oavsett om det passar in i vår världsbild eller ej.

Kan vi släppa kontrollen över storytelling i sociala medier?

True transmedia storytelling is apt to emerge through structures which encourage co-creation and collaboration, but (…) the more a media producer moves in this direction, the greater the challenges of coordination and consistency become.

http://henryjenkins.org/2011/08/defining_transmedia_further_re.html

Själva tanken svindlar för ett kontrollfreak, som har vigt sitt arbetsliv åt koordinerad och konsistent varumärkeskommunikation, och därför är van vid att väga varje tanke och ord på guldvåg. Allt detta ska plötsligt delvis lämnas över till andra, i och med de sociala medierna – där historier utvecklas över olika plattformar och får nya perspektiv och infallsvinklar via olika ”prosumenter”. Själva kulturen på dessa medier kräver alltså ett visst mått av is i magen för den som har ansvaret för ett varumärke.

Och steget från interaktivitet till delaktighet känns såklart ännu större – det är en väsentlig skillnad mellan att ge läsaren/följaren möjlighet att lajka, dela och kommentera, och att låta dem vara med och utforma berättelsen i grunden. Samtidigt är det väsentligt för att skapa upplevelse och engagemang, framförallt hos den yngre generationen, som i princip är födda med pekfingret på en skärm.

Det gör att man framöver måste ställa sig frågan: När storytelling inte längre kan följa ett fastställt mönster, vad händer med den klassiska berättarstrukturen? Får vi en ny typ av berättande, en som inte går att definiera eller utgå från i förhand, utan endast analysera och reflektera över i efterhand?

Det skulle i så fall betyda att de sociala medierna har styrt berättarkulturen mot att i allra högsta grad vara en gemensam sådan, där ”många kockar” gör att historien och dramaturgin kan ta en vändning som upphovsmannen inte hade avsett. Men det blir inte nödvändigtvis sämre soppa för det: Om man tar ett steg tillbaka är detta egentligen inte något nytt. Precis som med gamla tiders sagoberättande och återberättande kring lägereldar, har vi storyn med oss hela tiden och den är vår att återberätta och utveckla på det vis vi föredrar. Så egentligen är principen den samma: Du har inte kontroll och har aldrig haft. Kanske framgången för transmedial storytelling på de sociala medierna bara är en skarp påminnelse om detta.

Du är för långsam, människa!

 

essabild

Får kommunikation inte längre ta tid?

Tweeten ovan är från Hillary Clintons kampanj för att bli vald till Demokraternas kandidat i årets amerikanska presidentval, och tycks säga: Berätta gärna men låt det gå snabbt! Just det höga tempot på nätet, som till synes genomsyrar allt från format och publicering till konsumtion, är ett karaktärsdrag som ofta stöter på kritik i olika sammanhang. Det gäller allt från hotet mot det tryckta ordet till hur det urvattnar demokratin.

Den kände kommunikationsprofessorn Marshall McLuhan (1911-1980) menade att ”mediet är budskapet”, och att vi därför borde studera dess format och karaktärsdrag istället för innehållet. Budskapet är enligt McLuhan “den förändring i omfattning, tempo eller mönster som mediet eller teknologin innebär för mänskliga angelägenheter”. Vad är det då de digitala medierna signalerar vad gäller tempo? Och vad får det för konsekvenser för vårt sätt att kommunicera?

Haren och sköldpaddan

Vi måste naturligtvis börja med att sätta dessa medier i en kontext, i detta fall vår västerländska kulturs syn på tid och hur den ska förvaltas, vilken kan illustreras med ett antal bevingade talesätt: ”tiden är knapp”, ”tid är pengar”, ”ju förr, desto bättre”. Den brittiske journalisten Carl Honoré menar i sin bok In Praise of Slow-ness: Challenging the Cult of Speed (2005) att vi är besatta av att hålla ett högt tempo, och att trycka in mer och mer på mindre tid, men att denna så kallade höghastighetskultur påverkar vår hälsa, produktivitet och livskvalitet negativt. Vi borde därför istället kultivera vår ”inre sköldpadda”.

Psykologen Jonas Mosskin går i en DN-krönika (14/9 2016) så långt som att påstå att den super-effektiva människan till slut blir tom på tankar och känslor. Krönikan handlar om den ensidiga synen på produktivitet i självhjälpslitteraturen, men hans tanke är gångbar även här: snabbt är inte alltid lika med bra. Ändå tycks dessa mediers budskap vara just att snabb kommunikation är att föredra.

LMAO

Tidsbesparing är nämligen ett återkommande tema i digitala format och funktioner. Begränsningar i form av 140 tecken och snabbmeddelanden i all ära, men en bild säger som bekant mer än tusen ord. Det framgick med all önskvärd tydlighet förra året, när Oxford Dictionaries utsåg emojin ”Face with Tears of Joy” som årets ord.

I sitt magasin Scenario (nr 3/2016) pekar Copenhagen Institute for Future Studies på att emojis just nu upplever en global boom, och citerar språkforskaren Vyv Evans, som menar att det beror på att de bidrar med en ”emotionell gestalt”, som låter oss uttrycka komplexa känslor mycket snabbare och mera effektivt än ord. När det gäller reaktioner på sociala medier, så finns det mycket riktigt också ett antal symboler till hjälp, så att vi med ett enkelt knapptryck snabbt kan visa vad vi tycker och tänker. Det skapar i sin tur omedelbar tillfredställelse för avsändaren, som i realtid kan hålla koll på lajks, delningar och reaktioner.

Detta låter kanske som ett bakslag för vår förmåga att uttrycka oss i skrift, men är naturligtvis inte bara av ondo, då bilder kan hjälpa till där skriv- och talspråket går bet, till exempel över nationsgränser. Dessutom påpekar man att symboler och ikoner alltid har varit viktiga kommunikationsverktyg, framförallt innan allmän skolplikt infördes.

Emojins popularitet ska snarare ses som ett exempel som illustrerar en problematik som har en långt mer dramatisk effekt, nämligen att de effektiva formaten och funktionerna påstås leda till mindre tålamod i verkliga livet.

Tålamodet tryter

Den amerikanska psykologen Sherry Turkle har studerat den digitala teknologins effekter i mer än trettio år, och berättar i sin artikel Stop Googling. Let’s talk (NY Times, 26/9 2015) om en ung kvinna som knappt står ut med att ha en konversation ansikte mot ansikte. Det påstås att det tar sju minuter att se vart en dialog leder, och kvinnan erkänner att hon inte har det tålamod som krävs för att genomleva dessa minuter – istället vill hon fly det utdragna skeendet och eventuell obekväm tystnad genom att plocka upp sin telefon.

I detta är hon en typisk representant för ”app-generationen”, menar Turkle, och hur den relaterar till världen utanför appar som Facebook, Instagram och Twitter – förväntningen är att den ska fungera precis likadant: snabbt och effektivt, och att specifika handlingar ska leda till förutsägbara resultat.

Vi presenteras även för en familj som väljer att diskutera över Gchat, för att undgå att lägga tid på det osäkra och okontrollerade, nyanserna, som kan uppstå i en fysisk konversation, och på så vis uppnå en mer ”produktiv” kommunikation. Det hela ska självklart ses i ljuset av en amerikansk kultur där det extroverta idealet härskar – det är bra att vara social och att prata, medan den introverta personligheten, som kanske föredrar att formulerar sig i lugn och ro i text, inte är lika högt rankad. Men Turkles gedigna erfarenhet och forskningsunderlag är svår att bortse ifrån, vad gäller effekterna på mänsklig interaktion och kommunikation.

Harar är vi allihopa?

Vad spelar då detta för roll? Är det inte bara så att historien upprepar sig, eftersom introduktionen av både TV och radio en gång i tiden kritiserades för att effektivisera kommunikationen och stjäla tiden man borde lägga på nyanseringen och reflektionen i en bok?

Det är inte riktigt så enkelt.

Fördjupad läsning i sig är inget finkulturellt självändamål, utan ett verktyg bland många andra i lådan med reflektiva aktiviteter som vi oftast gör i ensamhet, som till exempel meditation och måleri. Hotet gäller således inte det skrivna ordet som garant för god kommunikation, vare sig på nätet eller på papper, utan den tid vi tar oss att vara ensamma med våra tankar, reflektera och lära känna oss själva. Ensamtid har blivit ett problem som kan lösas med teknologi.

Nir Eyal, före detta speldesigner och numera professor i tillämpad konsumentpsykologi, menar nämligen i sin bok Hooked: How to Build Habit-Forming Products (2014) att appar som Facebook och Instagram är beroendeframkallande, eftersom de både triggar ett behov och erbjuder en omedelbar, men tillfällig, lösning – i form av en genväg förbi jobbiga känslor som tristess, rastlöshet och frustration. En snabb ”fix”, om man så vill. Facebooks huvudsakliga trigger är FOMO (Fear Of Missing Out), vilket innebär att ständigt vara nervös för att gå miste om något i det oändliga flödet när man inte är uppkopplad, vilket såklart leder till att man kopplar upp sig så ofta det bara går. Just detta är en väsentlig skillnad mellan de nya och gamla medierna.

Och om man får tro Sherry Turkle, så stjäl denna ständiga uppkoppling så pass mycket tid och uppmärksamhet från den enskilda reflektionen, att det påverkar vår förmåga att relatera till oss själva, och därmed förmågan att kommunicera med andra människor. Om man inte känner medkänsla med sig själv, så kan man heller inte bygga meningsfulla relationer till andra. I grund och botten handlar det om att klara av att skapa goda relationer, vilket får anses vara målet för all kommunikation.

Hitta din inre sköldpadda!

Varje ny teknologi tvingar oss att ifrågasätta mänskliga värderingar. Och motreaktioner har såklart inte låtit vänta på sig. Begrepp som JOMO (Joy Of Missing Out), slow media samt nya ”långsamma” meddelande-appen JACK är exempel på motgifter att ta till och inspireras av. Och visst låter det vettigt att sakta ner lite på den digitala fronten, att undvika att ta genvägar och leta snabba lösningar. Till vardags handlar det om att ifrågasätta om snabbare alltid är bättre eller om långsamhet ibland är att föredra. Samt att faktiskt koppla ner och ta sig tid att vara ensam.

Enligt Marshall McLuhan ser man effekterna av mediets påverkan först i retrospektiv. Kommer vi då att se tillbaka på början av 2000-talet som en tid när internet skapade ett kommunikationstempo på steroider och därmed utarmade det egna känslolivet och sociala relationer? Förhoppningsvis inte, utan snarare det omvända: att nätet pushade oss till gränsen så till den milda grad att vi lärde oss att återta kontrollen och kultivera tålamod, reflektion, och framförallt, god kommunikation.

Tillbaka till framtiden – om att cyberprata med sitt tonårsjag

”When you talk about them in groups, you’ll do it wrong. If you ask them to tell you about themselves, you’ll do it wrong. The only thing you can do is interact with them and draw loose conclusions based on their behavior.” (WIRED nr 9/2016, sid. 88)

Artikeln som citatet är hämtat från heter Like. Flirt. Ghost. och handlar om tonåringars vanor och beteenden på sociala medier. Utmaningen är uppenbar. Hur pratar man med en publik som är så flyktig och svårfångad? En publik vi alla en gång i tiden har tillhört, men som idag lever under andra omständigheter och villkor. Vad är deras nuvarande behov, drömmar, motivation?

Jag har arbetat med kommunikationsstrategier i så kallat ”skarpt läge” otaliga gånger. Ändå har det varit en svår nöt att knäcka. Det är en – för mig – helt ny publik. Helt nya medier. Så även om verktygen och ”tänket” finns där, så innebär det en utmaning. Som sagt, hur pratar man med denna publik?

Det har visat sig att svaren på den frågan i mångt och mycket handlar om just sociala medier. För denna generation utspelar sig själva livet på nätet, med allt vad det innebär av egna regelverk i form av specifika ”do’s and dont’s”. Det man därmed kan göra, om man har som målsättning att tilltala dagens tonåringar, är att lyssna på deras egna tankegångar och försöka få en förståelse för deras interaktion på nätet. Vi har även tittat på sociala medievanor. Fått insikter om själva beteendet på sociala medier: hur publiken förhåller sig till olika format, sin digitala profil, hur de talar med varandra och vad som engagerar. Upptäckt att de har väldigt hög digital integritet.

Sist men inte minst: Här är 7 insikter du kanske inte hade om publiken du försöker nå, och deras beteende på sociala medier (i urval från ovanstående Wired-artikel):

  • Tonåringar är mest aktiva och privata på Instagram och Snapchat. De ser Facebook mer som ett publikt ”CV” som är krångligt att uppdatera, där man dessutom blir övervakad av lärare och föräldrar. Man använder därför inte Facebook för att kommunicera med varandra.
  • Tonåringar redigerar sin digitala image genom att radera inlägg över tid, eller om de inte får tillräckligt många lajks
  • Det finns en ”oskriven lag” att man måste lajka och kommentera vänners inlägg
  • Det är säkrast att kommunicera via emojis eller standardfraser för att undvika missförstånd – ”Instagram är inte en plats för ironi och ton”
  • Det gäller att framstå som oberörd och undvika att dela för mycket, posta för många selfies i rad och lajka gamla inlägg – detta är tabu med stort T!
  • Snapchat är populärt för att det sätter mindre press på alla – i och med att bilderna försvinner efter 24 timmar
  • Tonåringar skriver till dem de står närmast, annars är det ogenomtänkta selfies eller emojis som gäller, för att signalera ett slags ”avstånd”

Är målmedveten kommunikation passé?

Ja, såvida inte målet är att skapa mening, kultivera relationer och öka social medvetenhet!

Vi har den senaste veckan diskuterat att vi bör byta ut ordet målgrupp mot publik, och att kunskaps- och kompetenssamhället håller på att ersättas av något annat, som involverar ett kollektivt nätverkande. Det låter onekligen vettigt, och nödvändigt. Men vad är det som gäller istället?

Informationsåldern har minst sagt frodats tack vare digital teknologi och sociala medier, och det faktum att många är privata på publika plattformar har skapat en ovärderlig kunskapskälla för alla som arbetar målinriktat med kommunikation. Men att kartlägga grupper för att sedan skräddarsy budskapet är inte alltid så populärt hos publiken i sig. Till exempel vill 86% av den amerikanska befolkningen inte bli utsatt för sk. microtargeting i samband med politiska val. 64% menar att stödet för en viss kandidat till och med skulle minska om de fick reda på att detta hade förekommit. Till synes uppstår ett visst obehag när folk upplever att marknadsförare i princip känner dem bättre än de känner sig själva, och använder detta i ett påverkansarbete. Likaså finns det vissa etiska aspekter och krav på transparens i samband med netnografiska studier för att identifiera och definiera en specifik ”tribe”.

Kort och gott verkar kommunikation inte längre handla om att påverka genom att erbjuda något att aspirera till. Publiken vill istället få förståelse för sina känslor och behov, och hur deras liv faktiskt ser ut – inte hur det borde vara eller skulle kunna bli om man bara köpte en viss produkt eller tjänst. Det handlar om identifikation istället för manipulation.

På olika håll talas det nämligen om att känsloekonomin står näst på tur. Här fokuseras det på mening istället för mål och social istället för monetär profit (även om det förra såklart ofta är ett verktyg för att uppnå det senare). Mänskliga relationer, att visa empati, dela med sig och samarbeta är viktigare i detta nya samhälle. Vi istället för jag. Företag och organisationer som försöker möta sin publik där den befinner sig, oavsett var det är någonstans, är nog något vi kommer att se mer av framöver. Vi har redan sett början till trenden, bland annat i form av IKEA:s ”Där livet händer”-kampanj och en skilsmässohistoria i form av tre kortfilmer, signerad Ford.

Kanske bör vi då istället tala i termer av känslomedveten eller socialmedveten kommunikation? Dagens mediekonsumenter vill ha mer äkthet och ärlighet, och bli involverade – de vill helt enkelt vara delaktiga i att utforma relationen mellan dem och omvärlden. Det finns en anledning till att den digitala norska ungdomsserien SKAM är en hit. Det handlar om ”Alla. Problem. Fundamentala.”, för att citera SVT:s Kulturnyheter, som också nämner producentens djuplodande samtal om känslor med norska ungdomar, som huvudsaklig framgångsfaktor bakom förmågan att möta publikens behov som det ser ut här och nu. SKAM vill berätta om våndor som tonårspubliken kan identifiera sig med, snarare än att explicit försöka få den att må bättre, och kommunicerar detta via populära plattformar hos densamma, som Youtube och Instagram. Tack vare denna strategi uppnår serien den önskade effekten: problemen blir lite lättare när man känner att man delar dem med någon.

Om digitala och sociala medier har bidragit till denna utveckling, eller snarare är populära just för att de möjliggör gemensam utformning, förmedling och spridning av känsloladdade ämnen, är för stort att sia om i ett enskilt inlägg. I vilket fall kvarstår det faktum att de genom sina format och funktioner är utmärkta plattformar för patosladdad kommunikation, och därmed viktiga verktyg för kommunikatörer i den nya känsloekonomin.